Caprarola och Lago di Vico

Med Val d’Orcia i bakspegeln välkomnade vi Lazio på småvägar. Upp och ner, upp och ner, upp och ner så var vi tillbaks i Caprarola där vi i snart två års tid har kollat på boende. Caprarola är en by på en bergskam bara 45 minuter från Rom. Byn är enkel med stenhus i trånga gränder men med ett påvligt slott som kronan på verket. Vi tog en fika på stora torget, kikade på lite intressanta fastigheter och umgicks sedan med Pia & Bruno i deras fina lägenhet lite längre ner i byn innan vi, svettiga, körde ner till Lago di Vico för att hitta nattplats. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vår första tanke var att stanna på badplatsen som ligger närmast Caprarola, men vår app för övernattningsplatser sa att det fanns trevligare platser på andra sidan sjön, så vi körde vidare. Nu var inte nån av de platser Park4Night erbjöd särskilt inbjudande, istället fortsatte vi till en badplats med flera restauranger. Vid en av restaurangerna svängde vi ner och frågade om vi fick övernatta i deras trädgård mot att vi åt på restaurangen? Givetvis, välkomna, ställ er var ni vill och använd gärna våra solsängar på stranden. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Så vi parkerade under ett tak av gröna grenar, tog ett svalkande bad i sjön och somnade sedan på solsängarna i eftermiddagssolen. 

Nu ska vi strax gå och äta. Har vi tur har vi hittat en pärla, har vi otur blev det i alla fall en skön eftermiddag. 

Epilog

Vi har haft en underbar kväll, skrattat gott och känt att det är vi två mot världen när vi har viskat på svenska mellan varandra medan vi har hållit ett leende utåt, för…herre guuuuu vilken usel middag vi har ätit. Ja, allt var inte uselt. Vinet var fantastiskt gott, olivoljan smakrik och hummern vi delade på var levande när vi beställde den. Då menyn var rätt begränsad valde vi två ”primi” där Majks Spagetti Vongole tydligen var god medan min Ravioli med potatis och bläckfisk (jag fattade inte att polpo var bläckfisk) var stenhård och i det närmaste oätbar. ”Primi” två var hummern med en pasta som smakade precis som min oätbara polporavioli (vafanculo, vi är i Italien, pasta går inte att misslyckas med…väl?). Hummern var dock god och med en skål bigarråer, en kaffe och grappa samt en kastanj- och romefterrätt som huset bjöd på så summerade vi ändå kvällen som att de gjorde vad de kunde (med det lilla gästunderlaget).  Vi kommer ALDRIG åka tillbaka men kommer gissningsvis tänka tillbaka många gånger på just denna kväll, så summa summarum – vi hade en underbar kväll vid Lago di Vico (och ingen av oss blev magsjuk). 

• 

• 

• 

• 

24-25/6 2021