MEcamping - Gross…..jag kommer dööööö….glockner - Vi reser i Sverige och Europa med vår hemmabyggda van. Välkomna att inspireras!

Alltså, jag vill börja med att påminna omvärlden om att jag har höjdskräck. Jag åker aldrig upp i grejer på nöjesparker, jag har manisk rädsla för hissar, jag blundar då vi åker över broar…..ändå var det jag som sa till min man att, ”Du som älskar att åka över berg, vad säger Du om Grossglockner?”
Som jag har ångrat mig!!!

Vi lämnade Salzburg runt nio. Med siktet inställt på Obersalzberg och, det i folkmun kallade, Örnnästet – Kehlsteinhaus. Hitlers sommarnöje precis vid gränsen mellan Tyskland och Österrike. Hitler var, precis som jag, höjdrädd (jag hoppas våra likheter stannar där) och besökte tydligen sitt sommarnöje endast ett tiotal gånger. Jag förstår varför.

Vi hade programmerat GPS:en att visa oss till Berchtesgaden, orten nedanför berget. Efter att ha tagit en gps-smart genväg genom byn istället för runt kom vi fram till en, av två, uppfarter. Skylten var inte helt glasklar. Vita pricken med röda ringen, pil framåt, pil höger, bussar, lastbilar, personbilar. När vi tog höger mumlade jag till Majk ”jag tror att detta blev fel väg”. Äh, tyckte han, vi har bussar bakom oss. Kan de, kan vi!

Jag har inte ett enda foto från vägen upp. Jag hade fullt upp med att luta mig framåt för att hjälpa Majk att driva vår drygt 4 ton tunga husbil uppför den, på vissa ställen, 24 procentiga stigningen. Lyckligtvis tog vi oss upp till en av platåerna med p-platser och låtsades sedan som att det regnade då vi snikade en del av bussparkeringen då det rådde stor brist på p-platser på platsen (det visade sig att om vi hade fortsatt på vägen, eller åkt upp från rätt håll, så fanns det ytterligare en parkering, både stor och skuggig).

Jag är, som sagt, mycket höjdrädd och kände mig därför nöjd med att hålla Ludvig sällskap på värdshusets uteservering, äta lite pasta, dricka ett par Radler och titta på turister. Majk och Neo som, efter att ha betalat 20 euro, åkte upp hela vägen har förklarat bussresorna upp och ner som hissnande, hissen inne i berget som mäktig och utsikten från terassen som magisk. Jag tror dem på deras ord.

Vi åkte vidare på eftermiddagen. Vi hade lämnat Österrike på morgonen för en sväng in i Tyskland. Nu återvände vi till Österrike. Ett par timmar senare stod vi vid foten av det som kallas Grossglockner-passet. 35,50 euro betalade vi för att passera tullen in på vägen som skulle ta oss över passet.

Jag har lagt upp några filmer från uppresan. Första filmen är upp till Piffkar, 1620 möh. Andra filmen är upp till restaurangen strax nedanför Edelweißspitze, 2571 möh. Sista filmen nästan fram till Hochtor, 2504 möh. Lyssnar man noga hör man mig säga ”Titta på vägen!”, ”Håll i ratten!”, ”Jag måste ha vin!!!”.

Vi kom efter många kurvor, stup, magknip och svordomar till slut upp på den platå som hyser en restaurang, precis nedanför Edelweißspitze. Majk tog de sista hundra meterna till fots medan jag kokade gulasch och pratade med våra österrikiska grannar. Majk påstod att utsikten var fantastisk där uppe. Jag var nöjd med den utsikt jag hade lite längre ner på berget.

Vi tillbringade sedan kvällen ute tillsammans med det österrikiska paret, en klunga får, ett par murmeldjur och en stor örn. Till och med jag njöt av upplevelsen. När vi bröt upp hade det mulnat på. Flaggorna på de många stängerna på toppen stod rakt ut, åskan mullrade bakom en av topparna och vi somnade till smattret av regn på husbilstaket.

Morgonen efter var det dags för nedfart…..men först var man tvungen att åka upp och runda Fuscher Törl, 2428 möh. Jag har filmat en bit. Majk tog sedan över filmningen men jag tror att det blev nåt galet så ni får tro mig på mitt ord när jag skriver att vi reste bland molnen, bokstavligen. Ibland var jag glad att inte se vad jag hade vid min sida, ibland svor jag över att inte veta vad jag hade framför mig. Nattens regn hängde fortfarande i luften och gjorde vägbana och omgivning våt. Majk var fantastisk som motorbromsade oss ner till Heiligenblut, den ort som bara ligger 1288 möh. Jag var så glad över att ha överlevt även nedresan.

Som man förstår av höjdangivelsen var vi så klart inte klara med nedförsbackar, serpentinkurvor eller varma bromsar men när vi väl hade passerat Lienz och de sista riktigt jobbiga nedförslutningarna körde vi till slut över gränsen och in i Italien.

Vår plan var varit att stanna vid Lago di Braise men väderrapporten förutspådde regn. Vi fortsatte ner till Lago di Garda. Då vi aldrig har varit i norra Garda men hört mycket om hur fint det är där svängde vi av autostradan och körde genom berget. Sen eftermiddag checkade vi in på ställplats Torbole som vi hade blivit tipsade om. Vi betalade 27 euro för en natt på en helt okej ställplats, hejade på förvånansvärt mycket andra svenskar, promenerade in till Torbole för middag, satt på stranden och skålade i bubbel medan Neo badade i Garda och planerade för morgondagens fortsatta resa (eftersom det skulle regna vid Garda resten av veckan). Gardabesöket blev kortare än planerat men då vi har hjul på vårt boende och reser obokat behöver vi inte vänta ut oväder utan kan återvända vid solsken.

Idag förflyttade vi oss ytterligare 25 mil söderut. Vår favoritcamping, Marina di Venezia, lockade oss åter till sig. Bortsett från att det är ett galet åskoväder över oss just nu räknar vi nu med många, lata dagar i solen. Ti amo!

25/6-28/6 2017