Riksgränsen

Natten på Coops parkering i Kiruna avlöpte långt över förväntan. Ingen buskörning, inga skumma typer. Dessutom, det mest praktiska med att övernatta i ett köpcentrum var att vi kunde köpa färska frallor till frukost och både tanka husbilen på diesel och vatten innan vi förflyttade oss upp till Kiruna stad. Ja, vilket som nu är Kiruna stad? För staden håller på att flyttas på grund av gruvdriftens deformationer i området. Det vi nu såg som Kiruna stad kommer till 2035 ligga 3 kilometer längre bort. Och, det stod rätt klart att LKAB och gruvan är stadens skugga. I princip vart man än befann sig såg man det stora monstret i form av ett svart berg och dess bolmande maskineri. En känsla av domedag. Jag gissar dock att gruvan även inbringar pengar till området och till Sverige. Två sidor av människomyntet.

Vi parkerade husbilen inne i stan och tog oss till fots upp till den mäktiga kyrkan. Dubbelt tagna blev vi då vi både fick bevittna hur en kista bars in i kyrkan och hur anhöriga började samlas kring kistan. När vi någon timme senare befann oss längre upp i staden hörde vi hur kyrkklockorna ringde in för gudstjänst. Livet går vidare för de som är kvar.

Även vi drog vidare. Vi vet att vi, likt till Finland, inte är välkomna i Norge just nu, men då det bara är cirka 13 mil mellan Kiruna och Riksgränsen bestämde vi oss ändå för att åka dit. När vi fick LKABs svarta monsterberg i bakspegeln tog det inte många minuter innan vi åter hänfördes. Å vilken vacker natur. Rätt kargt men de många låga, vindpinade björkarna gjorde omgivningen grön och i fonden reste sig snöklädda bergstoppar. Vädret slog om var femte minut. Regn, solsken, blåst, regn, snö, solsken, dimma, blåst, solsken. När vi passerade genom Torneträsk, träsket som inte alls är ett träsk med krokodiler utan en stor vacker sjö, regnade det riktigt mycket men när vi gled in i Abisko (även kallat ”det blå hålet” då det typ alltid är vackert väder där) sprack det upp och vi kunde se Lapporten träda fram framför våra ögon. Mäktigt!

Ju närmare riksgränsen vi kom desto mer snörika blev bergen omkring oss och den snöfläckade marken blev kargare. Några kilometer innan vi var framme vid gränsen låg det till och med is på sjöarna. Undrar om vintern ens hinner försvinna här uppe innan den börjar igen? Även här möttes vi av en (o)naturligt tystnad. Det enda som bröt den var tågets återkommande tutande. 

Väl framme vid rikets gräns fanns det inte mycket mer än norska poliser att se. Hela skidorten låg i dvala och medan ledmotivet till ”Den onde, den gode och den fule” spelade i våra huvuden vände vi husbilen och återvände mot ”civilisationen”. Okej, jag erkänner…vi var runt och spanade i både Riksgränsens och Björklidens fjällanläggningar och vi köpte parmesan i den stora ICA-butiken, men sen spelades musiken i våra huvuden medan vi körde mot Kiruna igen. Då klockan nu hade passerat fem enades vi om att stanna i området över natten. Vid rastplats Pessijåkka svängde vi av E10 och tog kväll intill Torneträsk.

1-2/7 2020