Rom

Rom

Vi har semestrat i Italien i flera år. Först med husvagn, sedan i husbil och nu, trots att jag är rädd för att flyga, med flyg och förbokat boende. Vi har även varit i Rom tidigare, de gångerna har vi besökt alla de stora attraktionerna. Peterskyrkan, Colosseum, Forum och de turistiska platserna som Fontana di Trevi och Pantheon. Denna gång, dessutom utan barn eller vänner, ville vi se annat. Detta har vi upplevt under våra sju dagar i Rom.

13/5 – För att slippa gå upp i svinottan och köra till Arlanda mitt i natten valde vi att köra upp redan kvällen innan. Med husbilen fick vi övernatta på Benstockens långtidsparkerings personalparkering. Vi fick alltså inte övernatta inne på långtidsparkeringen men utanför var gott nog.

14/5 – Klockan ringde vid 5. Efter morgontoalett och parkering inne på Benstockens långtidsparkering (drygt 800:- för en husbil i åtta nätter) åkte vi med shuttlebussen till Arlanda. Planet skulle avgå 7:25. Jag som är lite flygrädd var glad att ha nästan en timme på mig att skölja ner en fet briemacka med rödvin och Jägermeister. Vinet gjorde sitt och vi landade med hjälp av Norweigen utan problem på Fiumicino före 11. Därifrån tog vi smidigt snabbtåget till Termini och promenerade sedan till vårt B&B som låg i det område (rione) som kallas Monti. Vi slängde bara in våra väskor på rummet och gick sedan ut på stan för en lätt lunch (vi delade på en pizza).

Mätta och sugna på upplevelser gick vi vidare till Scala Santa. Där besteg vi den uråldriga, gropiga marmortrappan. Varken jag eller Majk är särskilt trogna men ändå föll vi på knä och krälade oss uppför tätt bakom ett par amerikanska arslen (rumpor alltså, inte deras personlighet) som mumlade böner, kysste trappstegen och såg heliga ut innan de fortsatte sträva uppför. Proceduren tog minst en halvtimme med knäna mot den vågiga marmorytan. Efter knäomgången var det skönt att ta en promenad för att lära känna vårt närområde. Nån kyrka, som visade sig vara San Giovanni in Laterano, Roms domkyrka. Nåt sjukhus, vars ambulanser gjorde att vi kände igen den italienska ljudbilden, dygnet runt. Och en fet stadsmur som löper längst stora delar av Rom, som vi aldrig har noterat tidigare, fanns i vår direkta närhet.

Då dagens resande började sätta sina spår gick vi bara snabbt ner till Colosseum, vi bodde nära, och åt ännu en pizza på en restaurang som tyvärr var ”chiuso per lutto” under resten av vårt besök. Vi återvände sedan till vårt rum och tog natt.

15/5 – Vad sjutton, det ser ut att bli regn idag! Klokt nog hade vi tagit med oss både jackor och paraply. Det behövdes idag.

Innan vi började vår dag i Rom gick vi de få meterna till vår lokala bar So & So och åt frukost. Trots att vi hade bokat ett B&B fick vi under veckan äta ute då ägaren, via telefon på svårbegriplig engelska, förklarade att vi bara hade betalat för det ena B:et. Booking.com blev väldigt upprörda när jag påtalade att det stod att frukost ingick i bekräftelsen men inte i verkligheten – få se om vi får nån form av kompensation. Den lilla baren på hörnet var dock en pärla och vår frukostrutin blev både god och mysig.

Bara minuter innan det började regna stegade vi upp för romarnas skämsobjekt, monumentet Vittorio Emanuele II, uppfört till minne av Italiens förste kung med samma namn. Att gå uppför trapporna till ”den okände soldatens grav” var gratis men vill man ta del av utsikten över stan från monumentets tak får man betala några euro. Vi valde att vända nerför igen då marmortrapporna började bli hala av regnet. En dag med bättre väder hade taket lockat mer. Vi kikade även in i det marina museum som inhyser sig i sockeln till monumentet. Säkert intressant för intresserade. Jag som är ointresserad såg till att vi snabbt gick vidare.

Istället promenerade vi bort till Corso Vittorio Emanuele II, 203 (det kryllar av adresser med den gamle kungens namn i Italien) och den interaktiva biografen Welcome to Rome. Där fick vi uppleva, via olika stationer och en kupolbiograf, hur Rom såg ut för 2000 år sedan. För 12 €/pers fick vi vara med om en resa i tiden. Vi hade användning av minnesbilden under resten av vår vistelse.

Efter bion åt vi en stående lunch i en av alla ”hålet i väggen-restauranger” som Rom erbjuder. Suppli, som sägs vara en specialitet i Rom, var vi så klart tvungna att smaka. Jag som gillar ris tyckte den var god, Majk som ogillar ris tyckte att ölen vi sedan drack på en närliggande bar var godare.

Efter att ha torkat upp något promenerade vi vidare. Pantheon dök upp runt hörnet. Sist vi var inne i Pantheon undrade vi om det regnade in vid dåligt väder. Det vet vi nu. Ja, det öser ner genom hålet i taket.

Då regnet tilltog valde vi ytterligare en inomhusaktivitet, kryptan under Chiesa di Santa Maria della Concezione på Via Vittorio Veneto 27 , med skeletten från 4000 kapucinermunkar. Helt galet makabert att gå i gångar, omgiven av människoben i olika dekorativa formationer. Här fick man inte fotografera så följ gärna länken för……gaaaah……bilder. Efter mötet med döskallarna sprang vi över gatan för tidig middag i ett av glasbåsen på Via Veneto. Som rätt vana italienresenärer har vi lärt oss att det inte går att äta riktig middagsmat förrän efter 19 då man besöker Italien. I Rom kryllade det dock av restauranger som hade öppet enligt svensk kurrande mage och vi smaskade i oss en spaghetti alle vongole och en risotto ai funghi (att jag nämner maten är för att minnas hur mycket pizza vi åt….den är ju såååå god i Italien).

På vår väg tillbaks till boendet slank vi sedan in på det lilla Vespamuseumet på Via Cavour 302. Jag var inte överdrivet intresserad men Majk klämde och kände på de olika modellerna de hade utställda.

Innan vi tog kväll ville vi ha mer mat i magen. Enligt Tripadvisor skulle det ligga en restaurang bara minuter från boendet. Vi virrade omkring minst en halvtimme innan vi skeptiskt och frågandes, efter Siris direktiv, gick in genom en hög gallergrind på glänt. På ett tennisbaneområde hittade vi en pytteliten men välfylld restaurang mellan de mörklagda, regnvåta planerna. Att restaurangen endast bestod av pensionärer och kyparen bara pratade italienska bekom oss inte, nu var vi hungriga. Jag åt resans bästa quattro formaggio-pizza där. Majk valde en quattro stagione, som visade sig innehålla löskokt ägg och sardeller (det finns otaliga varianter på ”quattro” i Italien). Hans upplevelse blev rätt långt från min. 😀

16/5 – Vi började morgonen på vår lokala bar. Cappuccino och en toast och sen iväg. Solen strålade ikapp med oss då vi stegade mot en av Roms sju kullar, Aventinen. Längst vår väg stannade vi till och spanade in det gamla romarbadet Terme di Caracalla. De där romarna, de hade många ess i sina rockärmar. Efter att vi hade förundrats över att badet fortfarande är storslaget trots att det ligger i ruiner promenerade vi vidare.

Det här var vår tredje dag i Rom och vi hade inte ännu lärt oss vilka landmärken vi borde hålla utkik efter eller vilka avstånd det rörde sig om, alltså följde vi vår GPS-karta i mobilen. Givetvis hade Siri druckit alldeles för mycket Prosecco för hon förde oss på en snitslad bana upp, ner, fram och tillbaks tills vi plötsligt stod ensamma framför en grön dörr. Den dörren känner jag igen, sa jag till Majk. Den har jag sett på bild. Port nummer 3 tillhörande Malteserorden. Vi kikade i nyckelhålet och fotade genom detsamma innan vi satte oss på en parkbänk med en kyld dryck medan andra turister bildade kö för att få en titt på den inramade utsikten.

Promenaden gick vidare uppe på Aventinen. Först beskådade vi utsikten från den fina apelsinlunden, sedan tog vi oss ner mot stan igen genom en vacker rosenträdgård. Precis vid foten av kullen ställde vi oss i kö för att få svart på vitt om vi var lögnare eller ej. Både jag, Majk och det japanska brudparet klarade oss med alla fingrar i behåll. Bocca della Verità kunde checkas av på den långa lista av sånt vi ville se och uppleva på vår resa.

Nu började vi känna igen Roms värme och vår egen ork när graderna steg. Vi passerade över Tibern och nästlade oss in bland Trasteveres gränder. Detta område påminde om en blandning av Gamla Stans gränder och Södermalms lättja (Stockholm). Så mysigt! Vi blev kvar här i flera timmar och hann både dricka ett par Aperol Spritz och äta sen lunch innan vi passerade tillbaks över Tibern.

Vi promenerade nu på måfå. Ena stunden var vi på Largo di Torre Argentina och klappade hittekatter, andra stunden stod vi åter utanför Pantheon för en Aperol i solen, för att i nästa befinna oss med hundratals andra framför Fontana di Trevi. Efter att jag hade slängt ett mynt med min högra hand över min vänstra axel (ritualen för att få återvända till Rom) vilken träffade en annan turist innan den ploppade ner i fontänen gick vi vidare mot Spanska trappan. Självklart blev vi sittande i den soldränkta, myllrande trappan innan vi promenerade hemåt för att lasta av det vi hade köpt under dagen och lägga fötterna högt en stund.

Vid åtta tog vi Metron till stationen Spagna och promenerade upp till Via Veneto. Mille Miglia var i stan och vi ville spana in bilarna. Ett par timmar senare, avgashesa och lätt lomhörda efter alla motorvrål, tutor och sirener slank vi in på en restaurang för sen middag. Trots att klockan var efter 22 var vi långt ifrån de enda som mumsade. Efter en middag med högljudda trubadurer och sportbilar med poliseskort som rusade fram längst innerstadsgatorna bakom min rygg släpade vi oss tillbaks till vårt B&B….förlåt, till vårt B, och stöp i säng.

17/5 – Norges nationaldag (vid två tillfällen såg jag norska flaggan) och ännu en dag i solsken. Även idag tog vi metron. ”Vår” station San Giovanni låg på ungefär 10 minuters promenadväg. På kartor såg det ut som att även stationen Re di Roma låg på samma avstånd. Dit stegade vi denna förmiddag. Det visade sig att det var minst dubbelt så långt men nu var vi igång, bara att fortsätta gå (Roms metro är Europas minsta. De jobbar på att bygga ut nätet och förtäta stationerna men vid så gott som varje spadtag hittar de arkeologiska fynd som försenar bygget). När vi väl nådde Re di Roma tog vi metron de få stationerna till Colli Albani och gick raskt från stationen till den stora parken Parco Regionale dell’Appia Antica. Redan hemma hade jag pratat om att jag inte riktigt förstod vad det fanns att se i parken. Websidan var rörig och på italienska, men det såg ut att finnas akvedukter och katakomber. Det ville vi se. Vi skulle fråga personalen på vårt B&B, eftersom recensionerna sa att receptionisten var sååå kunnig och såååå hjälpsam. Nu såg vi aldrig nån personal på vårt….B, ingen att fråga alltså. Därför steg vi in i denna enorma park med endast vår småfulla Siri som sällskap. Vi gick en del, ja vi gick en hel del. Nånstans mitt i parken, som förövrigt var fantastisk om man älskar att jogga eller rasta hunden, tyckte vi oss se skymten av en akvedukt men för övrigt var det mest träd och gräs. När vi äntligen hade tagit oss tvärs igenom parken kom vi ut på något, som vi ett par timmar senare förstod var, Appia Antica. Här fanns det skyltat till två olika katakomber. San Callisto och San Sebastiano. Vi tog sikte på San Callisto, dit var det bara 900 meter. Självklart var det siesta då vi äntligen hade släpat oss dit….men San Sebastiano hade öppet, bara ytterligare 700 meter. Äntligen framme bokade vi in oss på nästkommande visning och hann med en stärkande dryck innan vi gav oss ner bland de kilometerlånga gångarna, i tre våningar, flera meter ner i jorden. En helt fantastisk guidning där vi kände oss som myror i dessa vindlande gångar med våningssängar i väggarna. Vi avslutade visningen i en nekropol och förundrades ytterligare en gång över människans fantastiska skaparkraft.

När vi åter var ovan jord suckade vi rätt tungt då vägen tillbaks till Rom var jääääättelång. Turligt nog visade det sig att det, på Appia Antica, gick en buss som bara hållplatser senare släppte av oss vid Circus Maximus. Allt promenerande helt i onödan. Vi bodde intill Appia Antica, vi hade kunnat tagit bussen utanför dörren. För övrigt fick vi veta att akvedukterna låg längre ut längst Appia Antica. Vi spar dem till nästa besök – ni minns pengen jag slängde i Fontana di Trevia, va?

Väl tillbaks inne i Rom sänkte vi promenadtempot, åt middag (pizza så klart) och började sakta röra oss bort mot Vatikanstaten och Musei Vaticani. Där hade vi, i förväg via Internet, köpt kvällsbiljetter. Turligt nog hade vi även fått kontakt med fantastiska Solveig från Guide i Rom. Under tre timmar tog hon oss, informativt och intressant, genom vatikanmuseerna enorma lokaler (i Sixtinska kapellet fick vi dock varken tala eller fotografera). Tusen tack, Solveig! Vi hade kunnat gå där inne minst lika lång tid till. Innan vi återvände till vårt boende njöt vi av stillheten på Petersplatsen.

18/5 – Idag köper vi busskort, sa vi. Sen promenerade vi ändå en halvmil bort till Villa Borghese. Nej, lokaltrafiken i Rom tjänade inga stora pengar på oss denna vecka. I Borgheseträdgården gick vi omkring länge. Jag är supernöjd med min trädgård här hemma, men någon galoppbana har vi inte. Inte heller en liten sjö till bredden fylld med sköldpaddor eller ett par museum fyllda med sten. Borghese lär ha haft en intressantare lönekonto än jag. Efter att ha druckit bubbel på en parkpänk ovanför Piazza del Popolo (dessa rullande kiosker med allt mellan himmel och jord till försäljning saknar jag i Sverige) gick vi ner till kyrkan Santa Maria del Popolo där vi, efter att vi hade tänt ljus, enades om att det inte var så mycket som var likt från filmatiseringen av Dan Browns bok Da Vinci-koden. Den pekande ängeln fanns där men i övrigt……njaääää, de hade eldat i en studio. 😉

Vi promenerade vidare mot Tibern och bron som leder över till Castel Sant’ Angelo. Alla Berninis änglar följde oss då vi trängde oss över Ponte Sant’ Angelo. Vi hade tur att mötas av en väldigt kort kö vid fängelseporten. I ett nafs stegade vi uppför innanför fängelsemurarna för att sedan sträva ytterligare uppåt inne i mausoleumet. Någonstans på vägen hittade vi en restaurang med en fantastisk utsikt där vi tog en paus med Aperol och ….pizza. Stärkta (eller, jag erkänner, det är jag som behöver sprit för att våga) klättrade vi upp på den magnifika takterrassen med ärkeängeln Mikael viftandes med sitt svärd precis ovanför våra huvuden. Ännu en gång häpnade vi över hur skön och bestående konst är.

19/5 – Idag vill jag shoppa! Veckan började närma sig sitt slut….och jag hade shoppat minimalt. Idag skulle vi viga förmiddagen åt shopping. Jag hade gjort god ”research” innan och läst att vid Piazza Vittorio Emanuele II, där fanns det massor av lågprisvaruhus i stil med PiazzaItalia, HM och OVS. Njaääää! Vi gick, efter Siris rådgivning, kvarter efter kvarter för att hitta bra shopping. Det enda jag hittade var en butik som sålde superfina trädgårdsmöbler till riktigt bra pris (hur checkar man in en soffgrupp för 12 på flyget?).

Rätt besviken, och i spöregn, lät jag mig röntgas för att komma in i basilikan Santa Maria Maggiore. Wow, detta är en helt magnifik kyrka. Jag är jätteglad att det regnade ute och vi behövde skydd. Det här är, bortsett från besöket i en av basilikorna i Assisi, det närmaste jag kommer Gud. Kärlek!

När det hade slutat regna letade vi oss ner ”på stan” igen. Med nävarna fyllda av pizza al taglio och Peroni tog vi en snabblunch sittande vid en av Roms alla fontäner. Självklart visade det sig, då vi vek om hörnet, att Colosseum stod där och tronade. Siri fattade ingenting, vi däremot förstod att vi var på baksidan av Augustus forum. Nu velade vi mellan en Aperol på en av barerna eller en vända in på vaxkabinetten. Då det äntligen var soligt igen valde vi en uteservering och vilade våra fötter en stund.

Efter vår enkla paus tog vi en vända upp på Capitolium som var den sista av de sju kullarna vi hade att besöka. Med många tusen steg i fötterna återvände vi sedan till vårt boende för att lämna av de få sakerna jag hade lyckats shoppa på min stora shoppingdag.

Det blev bara en snabb vända ”hem” för nu var vi hungriga. Mmmmm, den där restaurangen som har fulla bord och kö, den vill vi äta på. Efter lite hundblickar släpade de fram ett bord ur gömmorna och dukade upp för oss precis på den sista millimetern av uteserveringen. Där åt vi sedan varsin smaskig…pizza, och himlade ikapp med servitörens ögon då det amerikanska följet vid bordet intill beställde kyckling på sin pizza – No, no…..no chicken on pizza!

När det började mörkna var det dags för ytterligare en vända ner till, vårt nu välsedda, Colosseum. För strax intill, vid Augustus forum, köpte vi biljetter till ännu en interaktiv show. På utomhusbiografen fick sedan gamla kejsare och utgrävningar stå i fokus. I lätt regn, ihopkrupna i varsin Biltema-regn-cap, med stora hörlurar över öronen njöt vi av skådespelet på den plats där det för 2000 år sedan begav sig.

20/5 – Caprarola! Idag hyrde vi bil. Majk hade långt innan bestämt att OM vi skulle hyra bil då skulle vi hyra en Fiat Cinquecento. Han fick som han ville. På tågstationen Termini hyrde vi, hos Hertz, en liten svart bil för 64 euro. Med den swischade vi sedan ut ur Rom och 6 mil nordost till den lilla, sömniga orten Caprarola. Förutom samma färg på husen var Caprarola så långt ifrån hektiska Rom man kunde komma. Att vi åkte dit var för att vi hade hört att det finns billiga hus och lägenheter på orten.

När vi kom fram virrade vi omkring i alla de trånga gränderna och tog in den fantastiska utsikten från bergskammen Caprarola vilar på. Vi drack kaffe på en av ortens barer och åt…..pizza på en av de många restaurangerna. Efter en sväng ner till sjön mötte vi upp ett svenskt par, Pia och Bruno, som har lägenhet i Caprarola. De bjöd in oss med öppna famnen. Vi fikade och pratade som om vi hade känt varandra i evigheter och för att toppa upp besöket följde Pia med oss till ortens mäklare och ordnade en visning till den lägenhet vi redan i Sverige hade spanat in oss på. Tack Pia och Bruno för er gästfrihet och välbehövliga hjälp!

  • Vi passerade Colosseum dagligen. Ibland flera gånger.
  • Vi promenerade långt över 10 mil under vår vecka i Rom.
  • Jag gick ungefär 4000 steg mer än Majk, dagligen.
  • Rom bjöd oss på det sämsta vädret i mannaminne, de har inte haft så kallt i maj på 100 år.
  • Inte en enda gång använde jag mig av frasen ”No, we are not finish, we are Swedish”.
  • Jag hade packat 10 klänningar. Ingen användes.
  • Majk ”fotobombade” dagligen genom att ställa sig lång, fundersam och beskådande mellan person och objekt.
  • Vi besteg samtliga av Roms sju kullar – det förstod vi inte förrän efteråt då en del inte är mer än en…kulle.
  • Jag blev visiterad i säkerhetskontrollen. I strumplästen stod jag med en gammal indisk farbror och en amerikans, enorm kvinna och förfärades över att vakterna snäppte på sig blå handskar – puh, de ”strajpade” bara mina ägodelar efter sprängämnen sen fick jag gå.