Oj, vad fint!

Majk fyllde år i veckan och i present fick han biljetter till Takida på Lokomotivet inne i Eskilstuna. Vår första tanke var att vi skulle ta bussen in till stan, äta nåt gott och sedan gå på konserten. Men, med våra arbetstider skulle det bli ett schema omöjligt att hålla och med en aldrig sinande lust att vara ute och campa tänkte vi om. Fort hem från jobben, in i husbilen, gasa in till stan, plocka upp lite ”thaimat” på vägen, parkera på ställplatsen mitt emot Munktellområdet (där Lokomotivet ligger), kasta i oss middagen och sedan stega bort mot den ringlande kön in i stenbyggnaden mitt i Munktellstaden. Tajt i tid men absolut genomförbart. 👍🏻

Redan i kön träffade vi på människor vi känner och samspråkade med medan vi hängde i baren de få minuterna innan musiken drog igång. Vi hade sittplatsbiljetter till läktaren men valde att stå mitt i publikhavet framför scenen….i alla fall en stund. För innan förbandet hade slutat drog vi oss längre bak i lokalen. Det var trångt och varmt och vi hade stressat dit med maten fortfarande på väg ner och pulsen på topp. Det var superskönt att stå längst ner i den intima konsertsalen. Lokomotivet sägs vara en dålig lokal för musik då den är långsmal men jag uppskattade att kunna se och höra allt på scenen trots att jag stod längst bak och lutade mig mot läktarväggen. 

När vi gick tillbaks mot husbilen blev vi medbjudna ut på krogen men valde att krypa upp i soffan och bara njuta av utsikten över ån. Att campa i vår egna stad kommer kanske inte ske igen men till er andra – Oj, vad fint! Ställplatsen ligger superbra mitt i stan med en fantastisk utsikt över ån och Kloster kyrka. Ställplatsen erbjuder inga faciliteter men kostar då därefter (vi betalde 70:-, men jag tror det är billigare om man inte stressbetalar och väljer ställplats istället för p-avgift 😄). Vår natt på Strömsholmen var lugn och skön. 

06:38 vaknar jag av att det piper dovt och kylskåpslampan blinkar ilsket rött. Jag förstår direkt vad som är problemet. Gasen är slut! Det kom dock inte som en överraskning. Hade vi inte haft så bråttom igår hade vi stannat och fyllt gasol då vi visste att den var på upphällningen. Ingen panik. Jag smög upp och släckte kylskåpet och la en filt ovanpå Majks täcke sedan kröp jag ner i sängen igen. Två timmar senare började min nästipp bli kall. Nu var det dags att putta igång min chaufför. Vi klädde oss, snurrade stolarna och körde de få kilometerna bort till Barkmans och deras gasolautomat på utsidan av affären. 10 minuter senare körde vi upp på motorvägen och efter ytterligare 10 minuter åt vi frukost på en av rastplatserna längs E20. 

När vi kände oss redo för vidare färd satte vi sikte på Arboga. Där finns en ställplats och det var ”vintermarknad” i stan med olika knallar på besök. Efter en promenad bland marknadsstånden och en semmelfika på café spanade vi in ställplatsen. Döööötrist! Ingen utsikt, en bit från stan och med risk för ”bustrafik” hela natten. Nej, där ville vi inte stanna då dagen fortfarande var ung. Istället körde vi ner till Hjälmare docka. Ställplatsen där låg öde. Egentligen precis vad vi eftersökte men då jag i ett svagt ögonblick hade nämnt för Majk att Mello börjar ikväll fortsatte han köra på den knöliga grusvägen, längre och längre in i skogen. Platsen vi stannade på precis intill Hjälmare kanal är jättefin (det finns fler att välja på) men mottagningen på mobilen var svag och tv:n kunde bara erbjuda myrornas krig. 

Eftermiddagen och kvällen veks istället åt smarrig mat och goda samtal och när natten kom hade vi rivit av ytterligare ett maraton av Game of Thrones (jodå, det kunde Majk skaka fram ur rockärmen). Jag hade väntat mig att höra vildsvin böka och kottar falla på husbilstaket, men natten var knäpptyst och stördes endast av hundens fisar efter att ha gnagt i sig hela sitt stora lördagshundben. 

31/1-2/2 2020