Jag lagar mat medan Majk är ute och fångar ögonblicket.
Fricamping,  Södermanland

Rubrik sökes

Till mig själv. 
När Du läser detta om några år. Minns att detta var precis när coronaviruset hade sitt utbrott i Sverige. 

När vi är ute med husbilen är vi det oftast på tre olika sätt. Med vänner, med en aktivitet i sikte eller helt ensamma. Eftersom det precis hade börjat pratas om inskränkningar i svenskens vardag passade vi på att ta en helt oplanerad tur den här veckan istället för nästa veckas planerade ”trandans”. Vi är absolut inte rädda men förstår allvaret och valde att söka oss till platser där det var minimal risk för folkanhopningar. På fredagskvällen stuvade vi in det vi behövde för en helg i husbilen och så knappade vi in Harhålet vid sjön Yngaren. När vi kom fram var det becksvart men det var inga problem att parkera då platsen var stor och vi var helt ensamma. Majk var ute och fotade medan jag slängde ihop en middag på sånt jag bara hade kastat in i husbilens kylskåp. Sen ägnade vi resten av kvällen åt varandra då mottagningen vid Harhålet var i det närmaste obefintlig. 

Förmiddagen efter gick i sakta mak. Frukost och städning sedan drog jag på mig termobyxorna för en långpromenad med Majk och Ludwig. 

Tick, tick, tick….hmmmmm, blåser det ut? 
Tick, tick, tick….Majk! Jag tror att kylskåpet byter flaska. 
Tick, tick, tick….Majk! Det kommer inte fram gas, kan Du kolla?

I ett svagt ögonblick hade Majk slagit över den där grejen mellan flaskorna som indikerar att en flaska är tom. När nu både panelen och kylskåpet indikerade gasbrist kom han på att ”jo, han visste nog att gasen var på väg att ta slut”. Det var bara att plocka av sig termobrallorna igen och snurra stolarna. Närmaste gasdepå låg i Katrineholm. Katrineholm fick det bli. 

När flaskorna åter var fyllda (hurra för dessa gör-det-själv-gasolstationer) kändes det så där att köra hela vägen tillbaks till Harhålet. Istället letade vi upp en annan fricampingplats i närheten. Majk sökte upp Urskogen i GPS:en och så begav vi oss ut på vägen igen. Innan vi parkerade för natten åt vi lunch intill en gammal kyrkoruin vid Björkvik. Istället för en långpromenad längs Yngaren strosade vi omkring i en taklös kyrka. Tänk om väggar kunde tala.

Någon timme senare, när vi var klara med sten och gravar parkerar vi intill en liten sjö mitt i Urskogen. Solen visade sig från sin bästa sida och trots att det bara är i mitten av mars blev vi sittande utanför husbilen i flera timmar innan vi grillade vår middag och sedan vaggades till sömns av Urskogens tystnad – en tystnad vi kanske måste vänja oss vid en tid framöver. 

PS: Jag kan verkligen inte hitta en rubriksättning som passar. Just nu bollas mina känslor hit och dit. Mitt älskade Italien blöder och Sverige kan inte ge hjälp då vi själva snart kommer leva på konstgjord andning. Ändå har jag hopp. Detta kommer vara över snart, vi kommer slicka våra sår och återgå till vår vardag. Det bara måste vara så.
Ta hand om de dina! ❤️

13-15/3 2020

Kommentera gärna, tack.

%d bloggare gillar detta: