VI HAR VARIT I DALHALLA

Ja, det är kanske inte något att gapa stort om egentligen men efter förra årets ”kattastrof” och årets flyttade konsert (Mando Diao-konserten vi har biljetter till är flyttad till 2021) kändes det ändå som en bedrift att äntligen få se Dalhalla från insidan. 

Insläppet till Dalhalla var satt till 15:00. Inte en sekund tidigare skulle vår kod till grinden fungera. Alltså kunde vi ta det lugnt på förmiddagen, ta en sväng förbi springkällan med dess vattensprut och dessutom hinna grilla lunch på Dalhallas parkering innan karavanen av husbilar fick ringla ner i kalkbrottet. Den här sommaren har Dalhalla, likt så många andra arenor och evenemang, inte varit sig likt. De maffiga konserterna har varit inställda (som sagt, våra Mando Diao-biljetters giltighet har flyttats fram ett år) och arenan har stått tyst…fram till någon fick den briljanta idéen att bjuda in campingfolket till en helkväll med övernattning i hjärtat av dagbrottet samt pampig trerättersmiddag…till det facila priset av 2495:-/två personer 😱.

När vi äntligen fick rulla ner i Dalhalla hade det bildats en lång kö. Den ensamma stackaren som skulle välkomna och visa alla rätt hade ett fasligt sjå, men alla var på gott humör. Det här kändes verkligen som en ”ones in a lifetime-upplevelse”. Och vilka fina platser vi fick! Precis intill restaurangen och ovanför läktarplatserna med scenen och den gröna sjön som utsikt drog vi i handbromsen, släpade ut bord och stolar och skålade in vårt häftiga besök med bubbel. Middagen var satt till 18:00 och fram till dess badade vi (läs; Majk badade) i kalkbrottet och smög omkring back stage. Tiden gick så fort att vi till slut blev hämtade av restaurangpersonalen. Nu skulle trerättersmiddagen bäras ut.
Samma kille som hade välkomnat oss jobbade nu i restaurangen och han jobbade hårt. För det var bara han och en servitris som höll reda på alla glas och tallrikar för oss 40 personer, på bra avstånd från varandra, som smaskade och skålade. Fyra timmar senare var vi mätta och belåtna och kunde återvända till vår lilla uteplats ovanför sjön. Där blev vi sittande, till slut viskande, medan de andra ekipagen drog ner rullgardinerna och personalen från restaurangen ringlade sig uppför och hemåt. 

En fantastiskt upplevelse och det ända jag har att klaga på är att Mando Diao inte dök upp, det hade man ju kunnat förvänta sig, väl?