Carrara

Bara några mil från Viareggio sökte vi upp en ställplats vid havet. Den första vi körde till var stängd men den andra, Parcheggio Ristorante Lunezia, Marina di Carrara, var öppen och hade platser så vi kunde stå intill varandra på marmorkross. Ställplatsen hade inga servicehus men tömning- och fyllningsmöjlighet fanns och vi stod fint nära varandra bakom en stor olianderhäck. Att vi, troligtvis blev lurade på ställplatsavgiften av ägaren (25 euro istället för de utannonserade 20) och blev tvungna att låna en ”italiensk” kabel för att kunna få ström var inget vi kunde argumentera mot. 

Efter lite slöande började vi bli hungriga. En snabb pizza skulle sitta fint, men…..välkommen till Italien. Trots långa rader av restauranger som serverade både pranzo (lunch) och cena (middag) fanns det inte ett enda kök öppet då våra svenska magar kurrade vid 16. Hungriga fick vi återvända till ställplatsen och laga vår egen mat där vi blev uttittade och till och med fnysta åt att vi grillade så tidigt. 

Vi hade det skönt där i vår lilla värld mellan husbilarna (det fick precis plats en matta och en markis) vi pratade och spelade tärning. När solnedgången närmade sig packade vi en picknickkorg och gick den korta biten ner till stranden. Tillsammans med ortens fiskare njöt vi av dagens sista strålar innan vi återvände upp till vår lilla oas. 

Då även detta var en liten rätt oansenlig håla (staden Carrara var vi aldrig in till) nöjde vi oss med en natt utan myror och kackerlackor och drog sedan vidare.

• Vi betalade för en elplats men trots att utcheckningstiden var satt till 10 stängdes vår ström av redan klockan nio. Ställplatsägaren, som både såg ut som och dök upp som Super Mario, var långt ifrån charmig. 

11-12/7 2019

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•