Ibland är färjekö det man längtar efter mest
Ställplats,  Tyskland

Semester!

Både jag och Majk hade lyckats smita tidigare från jobbet. Halv tre kramade vi husvaktarna, vinkade åt våra grannar och började vår färd söderut. Vi hade inga planer mer än nedåt, vi kör så länge vi orkar och har lust var vårt resonemang. Med bara några snabba stopp genom Sverige för middag och bensträckare passerar vi Öresundsbrons pyloner 20:21. Hej Danmark!

Lite snopet var det dock att rulla in i ”biltullen”, höra brobizzen plinga till men sedan bli stående med bommen fortfarande ilsket nedfälld. Bizzen var inte aktiverad enligt mannen i luckan. Konstigt, det var den när vi kontrollerade någon vecka innan? Jaja, det var bara att betala 1240 kronor för överfarten (och spara kvittot för en senare korrigering). 

Genom Danmark smög vi de första milen i 80 kilometer då trafikreglerna för tung husbil säger det. Putt putt, putt putt! Då vi blev omkörda av både folkabubblor och grisbilen tröttnade vi båda på puttrandet. Vilken befriande känsla att få köra mot solnedgången i 100. Någon gång måste man ”living on the edge”. 😜

Halv elva stod vi, fortfarande pigga, i Rødby hamn. Efter att ha betalat 910 dkk (+75 dkk då vi köpte biljetten i hamnen istället för online) kunde vi rulla ombord på färjan med avgång 22:45. Efter en kaffe och med mina armar nedsprutade av parfym, som gjorde att jag luktade ”horhus” resten av natten, kunde vi 45 minuter senare beträda tysk mark. Nu hade vi båda börjat tappa stinget. Vi var trötta. Ett snabbt beslut och vi svängde direkt höger i hamnen och körde ner till Bordershopen. Här ska det finnas en ”bommad” parkering som ställplats. Mycket riktigt, där stod många ekipage med fördragna gardiner och inväntade morgonen – bakom bom. En bommad bom. Flera husbilar körde fram, tryckte på knappen, väntade och backade sedan. Vi behövde inte ens försöka för att fatta att man inte kunde komma in på p-platsen. Lite längre ner, där vi brukar parkera när vi handlar på hemvägen, såg vi husbilar stå uppradade. Även de med gardinerna fördragna. Aha, här kan vi kanske sova? Vi var flera som kom samtidigt och diskuterade en stund om det var tillåtet. Några stannade, andra åkte. Vi valde att stanna men enades om att ställa klockan på sex för att komma iväg innan storshopparna skulle dyka upp och parkera in oss. Efter en kvällsmacka och en promenad med Ludvig kom vi i säng vid halv ett. 

Tio över ett knackar det på dörren och Ludvig skäller hysteriskt. En parkeringsvakt står utanför och hackar fram på dålig engelska att övernattning inte är tillåten. Vi, som precis hade somnat, får tillsammans med alla de andra nyvakna semesterfirarna snurra våra stolar och köra bort mot den bommade parkeringen dit p-vakten hänvisar oss. Ingen av oss kan dock få honom att förstå att det inte går att öppna bommen och man ser på hans blick att han tycker vi är korkade turister som inte förstår hur en p-lappmaskin fungerar….tills han försöker själv. Med ett förvirrat ansiktsuttryck och ”eine minute” försvinner han i natten. 

Vi orkar inte vänta hans minut utan letar snabbt fram tre ställplatser bara några kilometer bort. Den första, nere i Puttgarden, var lite spooky mitt i natten, den andra låg helt öde, men den tredje 2,5 kilometer från hamnen precis intill havet, passade oss perfekt. Vi gled tyst in mellan två tyska husbilar, drog för gardinerna och somnade om strax före 2. 

När klockan ringde klockan sex muttrade vi båda att vi ligger lite till. Halv åtta kliver jag hyfsat pigg ur sängen. Medan Majk rastar Ludvig och försöker, men misslyckas, hitta hur man ska betala de 9 euro ställplatsen kostar kokar jag kaffe och brer mackor. Klockan åtta lämnar vi Puttgarden och söker oss ut på autobahn. 

5-6/7 2019


Kommentera

%d bloggare gillar detta: