MEcamping - Torbole - Vi reser i Sverige och Europa med vår hemmabyggda van. Välkomna att inspireras!

Det är något magiskt över att köra ut ur berget och via serpentinvägar möta Torboles hustak med Lago di Garda i bakgrunden. Känslan av ”äntligen framme” städar bort minnet av alla trötta, dunkande mil på autobahn.

Förra året bodde vi på camping i Torbole, men då vi nu bara tänkte stanna ett par nätter valde vi istället ställplatsen Camperstop Torbole. Vi har bott även där tidigare och visste att den enda skillnaden mellan denna ställplats och en camping är att endast husbilar är välkomna. Incheckningen är supersmidig. Man kör fram till bommen, väntar några sekunder medan en kamera fotograferar av nummerplåten sedan kör man in och letar upp en plats. Och vi fick leta. Minns jag rätt har Camperstop över 100 platser. Nästan alla upptagna. Vi hade att välja på fyra-fem trånga tomter. Det var så välfyllt att vi var tvungna att gå runt och leta tomt för att slippa lägga onödig tid på att backa runt gathörn. Den tomt vi valde, var vid första anblick, inte särskilt märkvärdig. Vi fick med nöd och näppe plats på längden. Vår tyska granne mitt emot hämtade upprört ställplatsägaren då han tyckte vi kom för nära. Ställplatsägaren slog dock bara ut med händerna och tipsade honom att flytta sitt egna ekipage om han behövde mer plats. På bredden hade vi ett tjeckiskt husbilsarsel instickande över vår tomt. Det gjorde inget tills de hade lagt sig för kvällen och vi fick det tvivelaktiga nöjet att lyssna på deras knirrande fjädring och guppande rumpa. Jaja, båda de ekipagen drog iväg morgonen efter och vi insåg att vår plats låg i behövlig skugga så gott som hela dagen. Vad gjorde det att vi fick sopa oliver från mattan i tid och otid. Tomten var lummig med de mäktiga bergen som ram.

Efter en slapp eftermiddag gick vi in till Torbole för att äta middag. Vi återvände till den restaurang vi åt vid förra året – Al Porto tillhörande Hotel Centrale på Piazza Goethe. Vi delade på en ”caprese”, sedan tog Majk en tallrik med musslor och jag en spagetti ”aglio e olio”. Åh, vad gott! Väl värt de 20 minuternas väntan, sippandes Aperol Spritz, i baren. ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

På måndagen släpade Majk ut vespan ur garaget. Nu skulle det bli åka av. Inte helt bekväm, i shorts, t-shirt och kolsvart crosshjälm, svingade jag benet över limpan och gnussade mig så nära intill Majk jag bara kunde. Sen bar det iväg. Vi ziczac:ade oss förbi tyskar, italienare och holländare genom både Torbole och Riva men sen tog rakorna och tunnlarna vid och vi kunde swisha oss söderut med sjön på vår vänstra sida. Vi swishade så pass att vi missade avfarten till Limone, där vi skulle fika. Istället körde vi ner vid Campione. En mycket sömnigare ort än de stora runt sjön men supermysig med fint strandbad (en ort i minnet för lägenhetssökande i vinter).

Efter pausen körde vi tillbaks mot Limone och pressade sedan vespan uppför berget (SP115 mot Vesio) tills vägen korsades (av SP38 mot Pieve). Vi var på jakt efter Strada della Forra och dess grottvägar i klippskrevan. När vi hade kramat musten ur vespan i de branta serpentinerna kände även vi oss utmattade. Det var hett i hjälmarna och vi fattade inte riktigt var vi var. Vi valde att köra ned mot Pieve för att åtminstone åka en annan väg tillbaks mot sjön. Plötsligt ändrade sig lanskapet. Klippväggarna kröp närmare, vatten började porla och vegetationen blev fuktigare och grönare. Jag skrek mot Majks hjälm, jag tror vi är framme vid stoppljuset som möjliggör upp- och nedfart på den smala vägen.

Längst vägen stannade vi flera gånger för att fota (och fick sedan invänta nästa kollon nedåt). Jag filmade en bit men höll kameran lite högt så filmen är inget för National Geografic precis. När vi var åter nere vid Garda var nöjda över upplevelsen och vi körde åter mot Torbole för att grilla middag innan vi slöade under markisen medan det började regna och ett oväder smög in över bergskammen.

På tisdagen packade vi ihop, betalade 62 euro och följde östra sidan ner till Gardas sydliga del – Desenzano.