Tyskland

Från Tyrolen till Bayern till Schleswig-Holstein

Man fattar inte hur skönt det är att sova i ett kyligt sovrum förrän man har testat hetta i några veckor. Den här natten fick jag till och med dra igen ett par takluckor och Majk satte på pannan för första gången sedan april. Hur som helst sov vi jätteskönt i den tysta, kalla och mörka natten uppe vid Lago di Resia. På morgonen fortsatte vi vår resa. Bara nån kilometer från platsen vi hade övernattat passerade vi gränsen in i Österrike. Där gick det nedför. Betydligt mycket mer nedför än det hade varit uppför på den italienska sidan. Vi missade nån avfart i Landeck och hamnade på autostradan och i tunnlar. Vår Gobox plingade för fullt igen men efter ett par mil kunde vi vika av och bege oss upp i bergen igen, mot Fernpaß och Füssen i Tyskland. Jag som ogillar bergsklättring och höga höjder tyckte att denna väg var helt okej. Uppe vid själva passet var det dessutom jättevacker utsikt och vi tog en glasspaus i solen.

När vi hade kommit ner och passerat en helt galen, spektakulär bro i tibetansk stil vid Ehrenberg slott (vi fattade inte vad det var förrän det var för sent att stanna….ett tips: STANNA) och plötsligt var i Füssen i Tyskland vek vi av mot Törnrosas slott, Neuschwanstein. Precis som vi hade blivit varnade var det mycket folk och flera timmars kö till biljetter för att se slottets insida. Dock hade vi även blivit tipsade att det inte var nåt att hänga läpp över, slottet sägs vara mäktigare utanpå. Vi hade inga problem att hitta parkering för husbilen (8,50 €) och började vår promenad upp mot slottet. Och som vi promenerade. Först typ en halvtimme upp till själva slottet (man kom bara in en liten bit) och sedan ytterligare tjugo minuter upp till Marienbrücke. Därifrån var det en fantastisk utsikt. Som ni gissar gick jag ett par steg ut på bron, såg slottet och vände tillbaks. Majk däremot njöt av utsikten, både från bron och från den utsiktsplats som ligger ovanför bron. På nedvägen hittade vi en genväg, en brant sådan, så ner kom vi på tjugo minuter. Efter lite souvenir- och bratwurstshopping drog vi vidare.

Ett par timmar senare parkerade vi på en av ställplatserna intill Rothenburg ob der Tauber. Vi klossade bara upp, drog i handbromsen och gick sedan ner på ”stan”. Klockan hade passerat sju så det mesta var stängt men det var en supermysig stad. Vi flanerade en stund men var hungriga och sugna på schnitzel så när vi hittade en lockande restaurang med stor uteservering precis intill den pompösa kyrkan tog promenaden slut. Restaurangen var proppfull men servitören frågade om vi kunde tänka oss att dela bord med ett annat par. Både vi och paret svarade ja och sedan hade vi en jättetrevlig och underhållande middag tillsammans med ett äldre, holländskt par (schnitzeln var också god). Morgonen efter, med dålig sömn i bagaget på grund av rätt mycket oväsen på ställplatsen, gick jag in i det staden är mest känd för, sin julbutik. Fotografering var förbjuden så ni får tro mig på mina ord……OH MY GOOOOOOD! Efter en timme messade Majk och undrade var jag var. – På väg till kassan, svarade jag. Efter ytterligare en halvtimme messade Neo. – Mamma var är Du, vi väntar. När jag väl hittade ut efter att ha gått upp där, ner där, hit och dit, fram och tillbaks, vänta det rummet missade jag och till slut stod vid kassan frasade hjärnan av jingle bells (de hade dock den goda smaken att inte spela julmusik i juli). Vi drog sen, efter att ha betalat 10 € för ställplatsen, vidare.

Vi hade ingen plan för dagen. Vi passerade skyltarna mot Würstburg, Bamberg, Fulda, Kassel och Hameln. Samtliga i regn. Vid Göttinge svängde vi av vid ett Burger King. Alla var jättehungriga. Kön var hundra mil lång. Vi körde vidare. Strax före Hannover gjorde vi ett nytt försök på en Serways/Nordsee. Jag föll för en italian burger (fin bild på menyn), Majk valde en Texas burger och Neo ville ha en bratwurst med pompa. Två män stod bakom disken. Jag tittade på den ena och när han steg fram beställde jag. Nej, nej! Jag stod på fel plats. Jag skulle beställa två meter längre ner. Det här var platsen man beställde fisk på. Eftersom vi var ensamma där var det inga problem att flytta sig. Jag beställde samma sak igen av den andra mannen bakom samma disk som den första…..bara lite längre ner. Sen gick jag till kassan där den första mannen tog betalt för en italian, en Texas och en bratwurst. Jag bad, på engelska, om hela menyer då vi ville ha dryck till och han knappade in i kassan och såg ut att förstå. Jag betalade vad han bad om. Vi hämtade bestick och dryck och satte oss vid ett fönsterbord. Bara minuterna senare var maten klar. Korvkiosksnubben och en kvinna som dök upp från ingenstans kom med vår mat. En Texas, en bratwurst och en California!!!……och ni måste betala två av era drycker det ingick bara i texasmenyn, fräste kvinnan!!! – Men….jag sa till mannen i kassan att vi ville ha hela menyer allihop, sa jag på engelska. – Jag pratar inte engelska, sa hon……men fortsatte ändå på engelska att fräsa om att vi ska betala våra drycker. – Ha inte den tonen till mig, fräste jag tillbaks. Där bröt Majk in – Var är italianburgaren vi beställde? Snubben som hade tagit betalt hade nu backat halvvägs in i köket. Han blev uppläxad av kvinnan för att han inte hade tagit betalt för dryckerna och han läxade upp henne för att de hade serverat fel burgare. Majk höjde rösten. – We want our money back! Och så fick det bli. Vi lämnade burgare och drycker och körde ut på autobahn igen.

Mitt i värsta regnskuren med blinkande lampor om nebel (dimma) dök skylten mot Celle upp. Åh, minns Du fina Celle? Av från autobahn och två mil ut i potatisåkrar. När vi nådde Celle sprack det upp och slutade regna. Den första ställplatsen visade sig dock vara full (fyra platser, inget annat var väl att vänta). Nästa ställplats har nästan obegränsat med platser, vi åker dit. Cirkus i stan! Alltså, en cirkus är i stan. På ställplatsen.

Vägen till Celle var två mil. Vägen från Celle var fem mil. Vi åkte småvägar i jakt på autobahn. Nånstans längst vägen sopar Majk vår GPS i golvet, med flit, och klickar igång mobilens navigeringssystem. När vi svänger av vid den blå skylten som visar vägen till autobahn mot Hamburg måste vi passera en gasthof…….med ett Burger King. Äntligen mat!

Med magarna fyllda, klockan var nu runt sex och vi hade inte ätit sedan tidig frukost, steg både humöret och regnmolnen. GPS:en blev upplockad från golvet och en och en halv timme senare glider vi, utan problem, in på ställplatsen i Lübeck. Nu var det riktigt gott med ett glas Lambrusco.

9-10/7 2018

Kommentera

%d bloggare gillar detta: