Solnedgång på Café Säterdalens ställplats
Östergötland,  Ställplats

Men, det blev visst Mem

Det var rätt länge sedan jag och Majk var ute på egen hand. Denna helg hade vi öronmärkt som en lugn, på tu man hand, mystur inte allt för långt hemifrån. Första tanken var Västerås, men då det enligt prognosen skulle regna där sökte vi oss något mer sydöst i landet. Majk letade fram en liten enkel ställplats strax bortom Kolmården, precis intill Bråviken och färjan över till Vikbolandet. Trots vår, som vanligt, sena avfärd och ett stopp för middag på en risig vägkrog kom vi fram medan det fortfarande var ljust (fördelen med det nyligen bytet till sommartid). Majk ringde ett skyltat nummer och swischade sedan en hundring för en, av många, platser precis intill strandkanten. Tillsammans med en annan husbil njöt vi sedan av solnedgången och lugnet intill havet.

Morgonen efter slappade vi. Vid elva satt vi ute på klipporna, solade och pratade om hur dagen skulle se ut. Ville vi stanna och ta det lugnt eller ville vi se något annat. Då vägfärjan mellan Säter och Skenäs kom emot oss beslutade vi snabbt att vi skulle packa ihop och ta nästa färja över Bråviken för en tur ut till Arkösund. Enligt en av våra appar fanns det en ställplats där, och nu när vi redan var så långt ut i skärgården kunde vi lika gärna spana in den. Gästhamnsställplatser är alltid så mysiga att vistas i, särskilt sommartid. Var ställplatsen bra kunde vi återvända då båtfolket har vaknat ur sitt ide. Bra plan!

Efter en snabb resa över havsviken satte vi kurs ännu längre österut. Först ett besök till Mauritzberg slott. Det visade sig vara en hotellanläggning liggandes precis intill en golfbana. Båda helt öde sett utifrån. Vi körde vidare. När vi nådde vägs ände vid Arkösunds brygga och båthamn blev vi snopna att ställplatsen inte låg nere i hamnen utan en bit upp i samhället precis intill vägen och den säsongsstängda matbutiken. Att ställplatsen dessutom bestod av ett berg av vinterns upplogade grus gjorde inte vår lust att stanna större. Lite irriterade vände vi åter mot Norrköping. Vad träligt att ha åkt ända hit ut i onödan.

Jaha, nu då? Ska vi våga åka till Hamnmagasinet i Mem – Göta Kanals minsta ställplats med sina fyra, obokningsbara, platser? När jag kollade hemsidan såg Hamnmagasinet och ställplatsen ut att vara stängt……men, jag hade för mig att jag hade läst om att nån annan hade fått övernatta där ändå. Vi chansade, med back up-planen Söderköping i bagaget om Mem var stängt. När vi, i strålande solsken, rullade ner för backen låg ställplatsen tom (vi har bara varit här vid ett tidigare tillfälle och då fått vända då ställplatsen, givetvis, var full). Jag stegade fram till en man som satt utanför Hamnmagasinet och målade. Jovisst fick vi stå på ställplatsen. Toan är låst och det finns ingen el i stolparna men ni får gärna övernatta, gratis. Härligt!

I flera timmar blev vi sedan sittande utanför husbilen, med våra bleka näsor riktade mot solen. Den lilla befolkningen i Mem var ute i sina trädgårdar, några tillresta barnfamiljer strosade längst kanalen och det stod lite fiskare här och där. Alldeles lagom med aktivitet för oss. När solen inte längre värmde gick vi in, åt vår grillade laxmiddag och tittade på tv….tills Majk knuffade på mig för att jag snarkade högt i soffan.

Under natten mot söndagen vaknade jag av att det regnade och morgonen var sedan grå och disig. Men nog känns det att vi är på rätt sida om vinterhalvåret. Välkommen vår, Du är efterlängtad!

5-7/4 2019

Kommentera

%d bloggare gillar detta: